lillaruben

Hej på er!

De som står som rubrik idag stämmer helt, jag har prestationsångest när de gäller Ruben.. Tankarna går dagligen om hur jag ska kunna uppfostra han rätt... Om jag kommer misslyckas gemom att vara för snäll så han blir ett litet monster som bestämmer över alllt och alla. Jag var hemma hos min pappa igår, deras nya hund på 5 månader skällde ut mig när ja kom inanför dörren. Hon morrade å skällde, slappna inte... Pappa fick hålla i henne eftersom han inte litade på henne än, ifall hon skulle gå på Ruben.. Pappa har haft Ippy i en vecka. Hon skäller på allt och gör sina behov inne och dom törs inte ha henne lös än.

De som jag tycker är jobbigt är att hur besvärlig deras nya hund verkar vara så e ja helt säker på att om ca 2veckor kommer hon vara en underbar och helt lydig hund. Detta ger mig prestationsångest, stress över att fostra min hund sämre än dom. Hatar att jämnföra mig med andra, vill köra eget race när ingen ser hellst. Tycker inte om att misslyckas... Ruben är en liten valp som är mycket envis, har börjat att skälla på grannarna när dom går förbi.. Han biter i fötter och i händer. Igår när pappa å Kattis sa till Ruben när han bet å höll på så lyssna han direkt.. Men När jag gör så ger han sig inte... Sen tycker jag att de är lite jobbit att han e så liten, känns som om de e så synd om han å att han går sönder.. Sen när han väl har gett sig å går undan å lägger sig så känner ja mig dum.. Känns som om ja vart dum å han hatar mig. Men ska kanske sluta tänka mig in i hans känslor? Han kanske inte allt känner allt de där som ja tror... Kanske bara ligger sött i i sin bädd å e nöjd em livet!

Hur gick ni till väga med envsa valptänder som inte släpper taget?

Hur fick ni dom att sluta skälla? Små raser tror ju ofta att dom e så mycke större än dom e...

Jag vill ju gosa me min goa kille, inte säga nej å ta ner han på rygg... Jag är ledare inte du!


Nu ska vi ha en bra dag, ja å lilla Ruben! De får ni me ha, kram kram